Looking for the Future

Söndag och jag sitter och tittar på alpint på tv, det har blivit vinter. Borde egentligen läsa inför ett seminarie, för det är mycket som jag ska läsa, men jag skjuter nog upp det ett tag till.

Igår så såg jag på 'Så mycket bättre', TVs kanske mest fascinerade program just nu. Många framhäver de olika tolkningarna som det bästa med programmet, något som jag personligen inte ser som programmets starkaste dragningskraft. Visst finns det några guldkorn i tolkningarna, men för det mesta är de ganska förutsebara tolkningar och ibland ganska platta. Att höra Lill-Babs sjunga Lasse Berghagen känns ju inte speciellt intressant, lika så vise värsa. och att Petter ska göra en hiphoplåt av alla sina versioner känns inte efter några program speciellt exotiskt, bra gjort och producerat med jag vill inte höra dem fler gånger.

Det som gör hela programmet är konstellationen av människor. Här har vi det före detta paret, rymd-UFOt som många med mig känner ett stort obehag inför med tanke på att han varit anklagad för misshandel av sin flickvän, här har vi även missbrukarna av alla dess slag (pillertrillaren, kokainisten mm.) och även den timida och eftertänksamma kvinnan. Det största nöjet är utan tvekan Christer Sandelin, den tragikomiska "artisten" som varken har något artisteri eller sångröst att tala om, men som genom uppenbarelse får tanken till tonåring som är i behov av en stor bekräftelse, av alla dess former. och givetvis Plura, den ärliga mannen med de små pikningarna och sarkastiska kommentarerna och sin avslappnade stil som man känner igen från tv-historiens bästa matprogram 'Mauro och Pluras kök'.